Dag 2 – Min första kärlek
Min första kärlek.
Det här skulle kunna handla om precis vad som helst. Men jag vet precis vilken min första kärlek var. När jag var ca 3 år gammal flyttade vi till ett hus som mamma och pappa byggde själva. Vi hade en stor trädgård och massor med rum och till och med en liten lekstuga på tomten som jag fick inreda alldeles själv. Det var stort att flytta till ett stort hus, det fanns hästar i närheten och jag och farmor cyklade ner och hälsade på dom ibland. En gång försvann jag och farmor blev alldeles till sig för hon visste inte vart jag hade tagit vägen. Men då hade jag gått ner till hästarna. Dom var ju så fina.
Nu är det ju inte så att hästarna var min första kärlek. För även om jag gillade dom då och har haft min beskärda del av förälskelser till dem senare så var det faktiskt något helt annat jag älskade som treåring.
Till det stora nya huset skulle vi ha ett stort fint nytt garage, och mamma och pappa skulle lägga en alldeles egen uppfart med fina stenar. Innan uppfarten byggdes låg en stor sandhög på uppfarten som skulle jämna till och platta ut marken där uppfarten skulle läggas. Den där sandhögen var min allra största glädje i livet under den korta stunden den fanns på tomten (kanske totalt två veckor). Jag lekte i den, byggde hus och slott och drömmar i den. Jag satt på den och log, ett sånt där stort leende som bara treåringar kan le. Jag grät när min sandhög försvann och jag var arg på mamma och pappa. Som tur var kom jag över den där sandhögen ganska snabbt och gick vidare.
Det var första gången jag fick mitt hjärta krossat, så det måste väl ha varit min första kärlek?
Det finns en bild någonstans långt in i ett skåp hemma hos mamma och pappa på mig på toppen av min sandhög med det där leendet. Det hade varit ett perfekt foto att stoppa in här, men jag nöjer mig med bilden i minnet, jag tror den är mycket starkare.
Det här skulle kunna handla om precis vad som helst. Men jag vet precis vilken min första kärlek var. När jag var ca 3 år gammal flyttade vi till ett hus som mamma och pappa byggde själva. Vi hade en stor trädgård och massor med rum och till och med en liten lekstuga på tomten som jag fick inreda alldeles själv. Det var stort att flytta till ett stort hus, det fanns hästar i närheten och jag och farmor cyklade ner och hälsade på dom ibland. En gång försvann jag och farmor blev alldeles till sig för hon visste inte vart jag hade tagit vägen. Men då hade jag gått ner till hästarna. Dom var ju så fina.
Nu är det ju inte så att hästarna var min första kärlek. För även om jag gillade dom då och har haft min beskärda del av förälskelser till dem senare så var det faktiskt något helt annat jag älskade som treåring.
Till det stora nya huset skulle vi ha ett stort fint nytt garage, och mamma och pappa skulle lägga en alldeles egen uppfart med fina stenar. Innan uppfarten byggdes låg en stor sandhög på uppfarten som skulle jämna till och platta ut marken där uppfarten skulle läggas. Den där sandhögen var min allra största glädje i livet under den korta stunden den fanns på tomten (kanske totalt två veckor). Jag lekte i den, byggde hus och slott och drömmar i den. Jag satt på den och log, ett sånt där stort leende som bara treåringar kan le. Jag grät när min sandhög försvann och jag var arg på mamma och pappa. Som tur var kom jag över den där sandhögen ganska snabbt och gick vidare.
Det var första gången jag fick mitt hjärta krossat, så det måste väl ha varit min första kärlek?
Det finns en bild någonstans långt in i ett skåp hemma hos mamma och pappa på mig på toppen av min sandhög med det där leendet. Det hade varit ett perfekt foto att stoppa in här, men jag nöjer mig med bilden i minnet, jag tror den är mycket starkare.
Kommentarer
Trackback
