Filmnostalgi

Var precis och såg Alice i Underlandet. Tim Burton är en helt fantastisk regissör och jag är makalöst imponerad av allas vår älskade Johnny! Han är bara bäst! Kände mig som en femåring på julafton när eftertexterna började rulla och stördes inte ens av alla människor som i princip rusade ut ur salongen. Jag förstår inte varför folk har så bråttom ut? Själv tycker jag att det är väldigt mysigt att sitta kvar en stund medan eftertexterna rullar och bara lyssna på musiken och tänka över filmen.

Såg en krönika häromdagen som fokuserade på hur upptagna och stressade människor är nuförtiden. En dag stod en kille och spelade fiol i en tunnelbaneundergång och under 6 timmar hade 7 människor stannat en stund och lyssnat. Många hade lagt en peng och sprungit förbi utan att ens se åt honom och vissa hade dragit sina barn därifrån efter att de blivit intresserade och försökt stanna. En vecka senare spelade samma kille (en världsberömd musiker) samma stycke (ett av världens svåraste fiolstycken) på samma fiol (en stradivaruis, typ världens mest eftertraktade och dyra fiol) i Sydneys operahus för utsålda lokaler och fick ihop 300 000. Det är helt makalöst vad människan har glömt bort att njuta i vardagen.

Jag är fortfarande lyrisk över filmen och känner mig fortfarande lite som en femåring på julafton, men något annat föddes också. En idé. Vi får se vad det blir av den, änsålänge får det vara hemligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0