.

Varför ska såna här diskussioner alltid ske på kvällarna? Varför ska det alltid vara när alla parter är så trötta så dom inte kan se rakt från början och varför skulle det just ikväll urarta efter ett förmodat alldeles för stort intag av vin? Jag förstår inte varför det är ni som säger att ni mår dåligt över allt men ändå alltid slutar med att jag somnar med svullna ögonlock och huvudvärk. Dessutom leder det aldrig till något, det är aldrig någon som mår bättre av det.

Det är alltid jag som tar åt mig. Det är alltid jag som får skulden. Det är alltid mig ni skriker på. Iallafall känns det så, eftersom jag är den enda som tar åt mig. Och det är alltid jag som har skuldkänslor dagen efter, för det är ju mitt fel (eller det är så ni får det att framstå) och därför måste jag och bara jag göra något åt det. Men jag orkar inte längre. Jag orkar inte klara allt själv, och jag orkar inte ta ansvar för saker som är waaaay beyond my maturity level.

Det låter kanske våldsamt egoistiskt och jag borde kanske lyssna och vara mer vuxen och ta hand om saker på ett bättre sätt. Men om jag inte har någon som vägleder mig åt rätt håll från början så måste det tillåtas att göra fel nån gång ibland för att till slut hamna rätt. Det måste. Och dessutom är det inte jag som halvligger över toastolen för att bli av med giftet som kroppen stöter ifrån sig. Inte den här gången iallafall. Men jag börjar förstå nu. Och dit ska det inte gå. Aldrig.