.

Varför är det så att när man sitter och skriver tenta så är precis ALLTING annat mycket mer intressant? Oftast brukar jag påbörja rensa-ur-garderoben-projekt eller storstäda i köket. Igår fick jag för mig att jag skulle plantera om alla våra blommor och ge dom lite ny jord att växa och må bra i. Problemet var att jag är så trött på nuvarande krukor så jag kände att en tripp till Erikhjälpen kunde väl inte göra så mycket? Jag åkte iväg eftersom jag hade turen att de hade öppet och spenderade säkert en timme genom att metodiskt gå igenom varenda liten hylla med grejer därinne innan jag till slut bestämde mig för att gå till kassan. Kom hem och tog en halvtimmes tripp på Netto där varje hylla också metodiskt undersöktes för att absolut inte kunna missa något essentiellt som jag kunde tänkas behöva. Eftermiddagen spenderades alltså i affärer och med omplantering, jag blev väldigt nöjd med resultatet men det blev inget skrivet på tentan.

Då kan man kanske argumentera för att jag kunde ha hunnit skriva tenta på förmiddagen? Nejdå, inte alls. Jag sov nämligen bort alldeles för många timmar. Skyller på allergitabletter/huvudvärkstabletter/starka som helvete kåvepenin som jag trycker i mig just nu. Kan man skylla på att tentan inte blir inlämnad eftersom man blir rastlös och trött av medicin? Antagligen inte eftersom mina nya krukor strålar så fint i köksfönstret... Uppenbarligen har jag även ork till att uppdatera bloggen...

Såg en debatt på tv om de nya ungdomslönerna. Det var en kille som bodde i Stockholm och jobbade heltid. Han skulle inte överleva om de sänkte hans lön. En av hans motdebattörer tyckte att då bor man kvar hemma hos mamma och pappa och behöver inte betala en hyra på 6000 kr (det gjorde killen i detta fallet). En annan kille tyckte att det var inga problem att jobba tre jobb för att försörja sig och då fick man välja om man ville jobba eller plugga helt enkelt. Han hade endast läst en kurs på universitetet och hade klarat sig ändå tyckte han. Det framkom inte vad han jobbade med...

Det är många som klagar på den yngre generationen, man ska få allt och inte ge något tillbaka. Jag tänkte inte låtsas som om dom inte finns, dom där ungdomarna som blivit curlade hela sitt liv och förväntar sig att världen ska vrida sig i den riktning som dom vill, jämt! Jag har jobbat extra regelbundet sen jag gick på gymnasiet och jag har just nu inte någonting att klaga på eftersom CSN underhåller mig varje månad plus att jag får in lite extra från lön. Dock måste jag ju betala tillbaka dessa pengar (i alla fall det mesta) till staten när jag är färdig. Då vill arbetsmarknaden att jag ska ha jobbat och skaffat mig erfarenhet. Om man fokuserar på att plugga så kommer man alltså ut på arbetsmarknaden skuldsatt och utan erfarenhet. Har man bott hemma kanske man kan slippa det där med att vara skuldsatt men är det meningen att våra ungdomar ska bo kvar hemma och inte betala för sig ända upp i 25-30 årsåldern? Det finns säkert föräldrar som accepterar det, men jag har åtminstone flyttat hemifrån för gott, jag har inget som helst intresse av att försöka leva mitt liv under en annan människas tak och med det, regler.

Någonstans måste man ju få en chans att klara sig själv och det uppnås inte genom att tvinga unga att bo kvar hemma för att de inte får tillräckligt hög lön för att klara sig själva. Självklart måste man ge lite av sig själv, satsa på ett jobb när man får ett och verkligen vilja och kämpa! Men all vilja i världen hjälper inte om hyran är för hög, busskortet för dyrt och maten inte direkt billig heller. Snälla sänk inte våra löner!

Den här dagen har varit lite knasig. Jag sov till 11, kroppen sätt att säga att något var fel antar jag. Var på vårdcentralen och trodde jag skulle svimma i trappan på vägen upp. Fick penicilin för dom antar att jag har en infektion i armen. Var uppe på jobbet för att kolla när dom tyckte jag skulle komma in och jobba nästa gång. Det tyckte dom inte. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera och gick därifrån väldigt förvirrad. När jag satt hos Evelina och ventilerade dagen ringde en kompis och bad oss komma upp till sjukhuset där hon legat i två dagar utan att berätta att hon fått blindtarmen bortopererad. Skulle köra ner KPs bil till Jkpg men när jag satte mig i den ville den inte göra ett knyst ifrån sig. Fick igång den eftersom jag är grym och vet hur man använder startkablar. När jag var på väg ner skulle jag ringa KPs brorsa, han svarade inte. Klockan blev mycket och jag var framme, försökte ringa på porttelefonen, det gick inte. Fick lämna bilen på parkeringen utanför Jkpgs resecentrum där den tredje brodern hämtade bilen efter en timme medan KP fixade tågbiljett och jag åkte hem till Skövde igen. Nu sitter jag och har tryckt i mig en hel pizza, mår illa och det kliar vansinnigt på armen. Snart blir det mer penicilin/allergimedicin/huvudvärkstablett, sen ska jag sova. Vilken jävla soppa till dag.

Tur att man bara har sådana dagar ibland. Imorgon ska jag skriva tenta!

Känner mig lite melankolisk idag, sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck och funderar över livets stora frågor. Det är det där med framtiden som skrämmer. Eller inte skrämmer direkt kanske. Men det är inte lätt alltid med alla beslut som ska tas, frågor som ska besvaras, utbildningar som ska genomföras. Samtidigt ska man lyckas vara social och pålitlig och en bra kompis. Samtidigt ska man hålla huvud och kropp i trim och ta hand om sin familj.

Det är inte så att jag är ledsen, bara lite fundersam sådär som jag är och drömmer mig bort till utopin där allt går precis som jag vill och allt löser sig på allra bästa sätt.

Allt man behöver göra är:
* ta det lugnt med spriten
* skaffa en tjej (kille) och vara ihop med henne (honom) resten av livet
* skit i vad folk skriver
Citat från Tack för musiken 2011-09-27

Jag skulle även vilja lägga till skit i vad folk tycker och gör om det inte påverkar dig å det djupaste. Då får man bli förbannad och skrika och lägga sig i, för det har man rätt till. Men sålänge dom bara snackar skit och det egentligen inte har någon betydelse så fuck them!

Det här med månadens insamling har än en gång försvunnit ut i marginalen i bloggen. Jag har ju inte direkt varit väldigt aktiv totalt sett heller, men det här känns viktigt så det måste liksom komma med förr eller senare. Det är mycket just nu, just den här veckan känns väldigt mycket och väldigt stressig.. men jag ska sätta mig ner och fixa klart med diverse så känns det bättre sen.

Månadens insamling dårå? Jo senast jag skrev var det för juni och juli och den som kan sin månadsvisa vet nu att det är dags för augusti och september.

Jag tänkte såhär, i augusti börjar skolorna igen och det är massor med barn som inte tycker det är världens bästa känsla att ta på sig ryggsäcken och trava iväg tillbaka till rädsla, kreativa gömställen och smärta. Friends är ju en såndär trevlig organisation som helt enkelt försöker hantera problemen med mobbning i skolan och jag kände att de förtjänade ett bidrag. Hjälp oss göra vägen till skolan lättare. Hur det går till exakt vet jag inte, men jag är glad att det finns för det finns så många barn som är missförstådda och som bara behöver få den där chansen att skaffa sig egna vänner och kunna känna att de också trivs i skolan.



Det där med barns rättigheter ligger mig varmt om hjärtat, särskilt sedan Ellen-gruppen i våras som verkligen öppnade mina ögon för nya perspektiv på den hårda värld som skolan i Sverige trots allt kan vara för de som har oturen att bli gruppens syndabock. Fram för fler organisationer som hjälper!

I september förra året förlorade jag min morfar. Han hade varit sjuk under en längre tid men det var först de sista månaderna det blev ohållbart att mormor skulle ta hand om honom ensam. Han kände inte igen sig i sitt hem sedan 50 år och trodde att mormor, mamma och henne syskon var spioner som skulle förstöra hans liv. Han blev 87 år gammal min morfar och han var en kämpe ända till slutet. För hans och för alla andra som lever med Alzheimers eller demens överhuvudtaget just nu skänker jag en slant till Alzheimerfonden.


Jag gillar symbolen för fonden, pussel och jag har alltid haft ett speciellt förhållande och det är verkligen så det känns när minnena försvinner och blicken blir glansig. Pusselbit efter pusselbit av ditt liv försvinner och det ska inte behöva hända någon!

Nu ska jag sätta mig och försöka klämma in fler pusselbitar i min hjärna och hoppas innerligt att de får stanna kvar ett bra tag!

Dagens föreläsning var som föreläsningar är i stort, helt värdelös. Killen gick omkring och hängde upp sig mitt i meningen precis som om han inte visste vad han skulle säga och använde sig av underliga ordspråk heeela tiden. Alltså sen när är det legitimt att säga att man kastar pärlor åt svin mer än 2 gånger under en ekonomiföreläsning utan att skämmas ihjäl?? Och dessutom skulle vi korsbefrukta ett antal personalnyckeltal och låta bli att mota olle i grind.. Tror jag iallafall. Summan av kardemumman användes också och då ville jag ställa mig upp och lämna klassrummet på direkten. Inte nog med detta, slidesen som han använde under föreläsningen var felstavade och särskrivna!! Mah gaaaad liksom!! Men som den snälla och väluppfostrade flicka jag är så ställde jag mig inte upp och skrek i ren förtvivlan, jag satt kvar snällt och väntade på rasten då jag smög ut och slapp möta de onda blickarna från folk som faktiskt kanske tyckte att det var värt att stanna.

Annars har jag även hunnit med två möten och simmat med kära Evelina. Vi har även haft systuga i ett par timmar hos henne och hon lagade mat åt mig! Detta innebär att jag nu två dagar i rad har sluppit laga middag åt mig själv! Visst är det helt fantastiskt?! Imorgon blir det något snabbt mellan jobbet och bowlingen, I'm on a roll med grejer som händer just nu. Enda tanken som slår mig i mitten av all galenskap är, när ska jag egentligen hinna plugga, var det inte det jag egentligen flyttade till Skövde för att göra?

Men helt ärligt, jag tror det löser sig ändå och under tiden känns det bra att ha roligt!

Det där med PREPkurs. Vi åkte iväg till hemlig ort i fredags och höll till i ett litet hus vid kanten av en sjö där vi har suttit hela helgen. Eller vi har väl inte suttit hela helgen, men det känns som hela kroppen har svällt. Har aldrig fått så mycket mat, snacks och dricka under en 72 timmars period någonsin!

Vad är då en PREPkurs? Jo, en preventiv kommunikationskurs för par. Ett himla bra koncept måste jag säga efter helgens strapatser. Föreläsningar och övningar med tillhörande små filmsnuttar och lek. Vi hade två ledare som hela tiden fanns tillgängliga när frågor uppstod och en grupp härliga människor runt oss som var där av samma anledning som vi.

Varför var vi på PREPkurs då? Min kära sambo ska ju iväg på en liten resa under ett halvår till hösten och den här kursen skulle helt enkelt hjälpa oss att kommunicera bättre före, under och självklart efter. Det är inte det lättaste att ha ett förhållande över telefon under så lång tid helt enkelt, men den här helgen har vi fått lite verktyg som kan hjälpa till och det har känts riktigt bra! Vi fick bo på hotell, fick helpension och fick tid att bara prata med varandra och prata om allt det där jobbiga och braiga som vi inte riktigt hinner med till vardags med alla distraktioner som finns. Det allra bästa var att kursen var finansierad till stort av soldathemsförbundet så vi behövde inte lägga ut särskilt mycket för kalaset heller.

Det har varit en härlig helg och det kommer bli en härlig höst!

Har återvänt till hemlandet, eller hemlänet kallas det kanske. Lite underligt var det minsann att komma hem men efter två glas vin och lite catching up med mammisen så känns det bättre.

Imorgon blir det mer catching up med kär vän och kanske möjligtvis lite hemligt presentinhandlande. Det får inte mamma veta så scchhyy :) Trött satan nu iallafall, godnatt!

Jag var precis med om en skrämmande grej, min sambo vände sig mot mig och sa;

"Om jag var en psykopat skulle jag skära av din näsa och ta med den till Afghanistan"

Tänkte bara informera världen om detta så att om det någonsin händer vet ni vem ni ska skylla på!

Kära kurslitteratur, har du saknat mig? Jag har inte hunnit sakna dig under sommaren tyvärr för då hade kanske glädjen infunnit sig åtminstone en vecka eller två när du återkom med full kraft. Trots detta kan jag inte sluta planera för framtida kurslitteratur som ska äntra mitt liv och upplysa mig om diverse vettiga saker och mycket onödigt vetande.

Det där med att skriva något själv kanske borde ta mer plats om det ska bli verklighet, men det har fått vänta. Tills den där riktiga skrivarlusten infinner sig nöjer jag mig med att läsa andras verk och uppdatera meningslösa inlägg i bloggen. Tack å hej!

Dagen började bra! Glömde frukost för det var så mysigt att ha sällskapssnooze med KP men föreläsningen gick bra ändå. Efter det var det lite halvdant grupparbete, mest snack om helgens aktiviteter. Jag och Evelina tog en tripp till Maxi för att panta helvetesmånga burkar och flaskor från i fredags och lördags och fick 148 kr tillbaka. Kändes rätt bra att vi tog hand om det åt miljön iallafall :)

Lite mat blev det på Maxi också, det var länge sen jag handlade för så mycket på en och samma gång. Glömde liksom bort litegrann i virrvarret och glädjen av att ha tid att laga mat, riktig mat, igen, att vi inte direkt har jordens största kyl och frys. Dock har jag lyckats laga 16 portioner av vilket 15 portioner blev matlådor så nu kan vi välja och vraka i veckan. Pasta med kokt lax och broccoli var ett sjukt vinnande koncept, jättegott! Det blev även en lite lagom kasslergratäng och biff stroganoff med pasta eftersom riset tog slut. Har blivit så van vid att inte behöva tänka på att vi behöver köpa pasta och ris nu att jag blev lite chockad när det tog slut. Men vi har några kilo pasta kvar så det får väl duga sålänge.

Imorgon blir det mer föreläsning och grupparbete, kanske en promenad och lite extra träning också. Det är så skönt att ha återvänt till livet!

Ett längre inlägg om introt kommer men till att börja med vill jag nu, söndag kväll, säga tack till alla helt fantastiska människor jag har haft nöjet att jobba med den här veckan! Alla nya studenter har självklart bidragit väldigt mycket också, men det hade aldrig gått utan min kära styrelse och alla andra härliga människor som låtit bli att sova den här veckan.

Det är en slagen tjej som går och lägger sig med ett leende på läpparna idag, rätt nöjd med pausen från allt under kvällen där jag hunnit med både spinning och bio. Det har nästan känts som en vanlig söndagskväll, bortsett från den totala möra tröttheten som inte riktigt vill släppa sitt grepp om kroppen. Förhoppningsvis kan en lugn natt och kommande vecka hjälpa till. Godnatt kära människor, sov gott!

ps. min Sarah fyllde 24 idag, det ska vi fira med princesstårta, antingen när vi ses eller varsin på olika platser, så blir det när man bor så långt ifrån varandra.