Stressmage
Det här med månadens insamling har än en gång försvunnit ut i marginalen i bloggen. Jag har ju inte direkt varit väldigt aktiv totalt sett heller, men det här känns viktigt så det måste liksom komma med förr eller senare. Det är mycket just nu, just den här veckan känns väldigt mycket och väldigt stressig.. men jag ska sätta mig ner och fixa klart med diverse så känns det bättre sen.
Månadens insamling dårå? Jo senast jag skrev var det för juni och juli och den som kan sin månadsvisa vet nu att det är dags för augusti och september.
Jag tänkte såhär, i augusti börjar skolorna igen och det är massor med barn som inte tycker det är världens bästa känsla att ta på sig ryggsäcken och trava iväg tillbaka till rädsla, kreativa gömställen och smärta. Friends är ju en såndär trevlig organisation som helt enkelt försöker hantera problemen med mobbning i skolan och jag kände att de förtjänade ett bidrag. Hjälp oss göra vägen till skolan lättare. Hur det går till exakt vet jag inte, men jag är glad att det finns för det finns så många barn som är missförstådda och som bara behöver få den där chansen att skaffa sig egna vänner och kunna känna att de också trivs i skolan.
Det där med barns rättigheter ligger mig varmt om hjärtat, särskilt sedan Ellen-gruppen i våras som verkligen öppnade mina ögon för nya perspektiv på den hårda värld som skolan i Sverige trots allt kan vara för de som har oturen att bli gruppens syndabock. Fram för fler organisationer som hjälper!
I september förra året förlorade jag min morfar. Han hade varit sjuk under en längre tid men det var först de sista månaderna det blev ohållbart att mormor skulle ta hand om honom ensam. Han kände inte igen sig i sitt hem sedan 50 år och trodde att mormor, mamma och henne syskon var spioner som skulle förstöra hans liv. Han blev 87 år gammal min morfar och han var en kämpe ända till slutet. För hans och för alla andra som lever med Alzheimers eller demens överhuvudtaget just nu skänker jag en slant till Alzheimerfonden.
Jag gillar symbolen för fonden, pussel och jag har alltid haft ett speciellt förhållande och det är verkligen så det känns när minnena försvinner och blicken blir glansig. Pusselbit efter pusselbit av ditt liv försvinner och det ska inte behöva hända någon!
Nu ska jag sätta mig och försöka klämma in fler pusselbitar i min hjärna och hoppas innerligt att de får stanna kvar ett bra tag!
Månadens insamling dårå? Jo senast jag skrev var det för juni och juli och den som kan sin månadsvisa vet nu att det är dags för augusti och september.
Jag tänkte såhär, i augusti börjar skolorna igen och det är massor med barn som inte tycker det är världens bästa känsla att ta på sig ryggsäcken och trava iväg tillbaka till rädsla, kreativa gömställen och smärta. Friends är ju en såndär trevlig organisation som helt enkelt försöker hantera problemen med mobbning i skolan och jag kände att de förtjänade ett bidrag. Hjälp oss göra vägen till skolan lättare. Hur det går till exakt vet jag inte, men jag är glad att det finns för det finns så många barn som är missförstådda och som bara behöver få den där chansen att skaffa sig egna vänner och kunna känna att de också trivs i skolan.
Det där med barns rättigheter ligger mig varmt om hjärtat, särskilt sedan Ellen-gruppen i våras som verkligen öppnade mina ögon för nya perspektiv på den hårda värld som skolan i Sverige trots allt kan vara för de som har oturen att bli gruppens syndabock. Fram för fler organisationer som hjälper!
I september förra året förlorade jag min morfar. Han hade varit sjuk under en längre tid men det var först de sista månaderna det blev ohållbart att mormor skulle ta hand om honom ensam. Han kände inte igen sig i sitt hem sedan 50 år och trodde att mormor, mamma och henne syskon var spioner som skulle förstöra hans liv. Han blev 87 år gammal min morfar och han var en kämpe ända till slutet. För hans och för alla andra som lever med Alzheimers eller demens överhuvudtaget just nu skänker jag en slant till Alzheimerfonden.
Jag gillar symbolen för fonden, pussel och jag har alltid haft ett speciellt förhållande och det är verkligen så det känns när minnena försvinner och blicken blir glansig. Pusselbit efter pusselbit av ditt liv försvinner och det ska inte behöva hända någon!
Nu ska jag sätta mig och försöka klämma in fler pusselbitar i min hjärna och hoppas innerligt att de får stanna kvar ett bra tag!
Kommentarer
Trackback
