.

Jag förstår inte vad det är med mig just nu. Borde vara så tacksam för allt bra jag har. För allt som funkar just nu, och för hur glad jag är att det är så. Uppskatta det nu.

Men istället går jag och är irriterad på en massa smågrejer. Tjafsar om obetydliga saker och tar åt mig av allt. Är orolig inför graderingen och tycker det känns allmänt vansinnigt att inte få reda på vart jag ska flytta mitt liv till om 4 månader. Det hade varit så skönt att ha graderingen ur vägen och en lägenhet som är min för dom närmaste 2-3 åren. Jag vill bara vara säker. Men just nu är min fot paj, trashade den på träningen igår igen. Jag kan gå, men det gör jävulskt ont att böja på den och lägga för mycket vikt på den. Vilket leder till att graderingen kanske inte ens blir av... jag kommer bli så arg på världen om anledningen till att jag inte får mitt svarta bälte är att jag lekte en dum lek för mycket på kids camp. Idiotiskt!

Skolan får jag inte reda på något från förrän i juni eller så. Kanske kan utesluta en ganska snart, men det vill jag inte. Eller vill jag det? Jag vet inte vad jag vill längre. Jag vill inte ha det såhär längre iallafall. Jag vill inte behöva känna att jag måste hålla masken inför alla utom en, och jag vill verkligen att jag ska sluta lägga all skit som just nu cirkulerar i mitt bakhuvud på samma person. Det är inte meningen, jag vill inte göra det. Jag tror det är en försvarsmekanism. Ska jobba på att bli av med det. Jag tycker det är precis lika jobbigt som du nämligen. Jag lovar.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag läsa juridik tills det sprutar ur öronen på mig och sen ska jag gå en runda med hunden. Förutsatt att min fot är bättre. Lite frisk luft kan ju inte skada.