.

Ibland när jag inser att jag inte har något liv (dvs något som gör mina dagar sådär sällsamt mysigt inrutade så jag har koll) och blir lite deppig (läs överväldigt deppig..) över det så brukar jag fastna i helt okontrollerbara beteenden. Igårkväll till exempel började jag återigen gå igenom världens länder för att se vart jag ska åka nästa gång och det tog mig två timmar att gå igenom boken 501 must-visit destinations som jag fick av mor och far när jag fyllde 19 och ännu inte hade sett så mycket av världen. Jag har insett att det finns nog egentligen alldeles för många platser att se och uppleva för att stanna på samma ställe mer än 6 månader i taget. Dessutom är det dyrt.

Så därför började jag än en gång idag istället gå igenom olika alternativ för studier. Och det känns heelt meningslöst för typ halva klassen jag gick gymnasiet med har snart avslutat sina och jag är inte ens i närheten av att börja. Tänk att vara 30 och fortfarande inte veta vad man ska läsa på universitetet? Det känns väl rätt patetiskt. Tänk att vara 30, singel, och inte ha en aning om vad det betyder att ha kontroll och ansvar över sitt eget liv... Det känns bara hopplöst ibland.

Men till och från får man snilleblixtar och då tycker man att livet är underbart och allt kommer lösa sig. Konsten är bara att hålla i dom här blixtarna och tvinga allt man planerar att gå igenom. Det är det jag är dålig på. Eller ja, för det mesta iallafall. Men jag skulle nog vilja kreditera mig själv lite för den där resan jag lyckades genomföra (om än pengarna inte riktigt räckte så långt som jag ville från början..)

Så därför ska jag nu ta mig i kragen, måla naglarna (för då mår man lite bättre) och se till att komma in. Och sen se till att ta mig dit jag vill. För om jag inte har klarat av universitetet vid 30, vem tror då seriöst att jag kan hinna se världen innan jag dör? Nä, nu får det fan bli av. Ångest.