.

Tänk om man kunde se sommaren som sol, värme och glädje litegrann iallafall.
Istället kommer man till jobbet redan irriterad på värmen och faktum att ingen annan verkar bry sig om att det är 130 grader i köket. (dom har seriöst plockat bort ventlationen så det blir verkligen så varmt) Rasterna är det enda man lever för och då hoppas man att någon kanske tycker om en lite och inte bara vill ha gratis glass..

Jag längtar till nästa helg för då ska jag sitta på en buss i 4 timmar och sen shaka asset av mig hos min smula i flera dagar! Jag ska dessutom gå på IKEA och äta bara för att jag vill träffa henne på jobbet. (för jag tror inte jag får gratis mat)

Sen blir det Borås och lite Ullared vilket jag faktiskt ser massvis fram emot eftersom jag aldrig har varit där, hör och häpna. Och sen är väl min lön slut och då får jag leva i skuggan av min bror som tar studenten resten av sommaren.

Jag vill bara veta om jag har kommit in, om jag faktiskt är duktig och börja leta lägenhet and such, för orka bo i korridor. Jag vill vara lite sådär självständig igen och inte behöva tjata på andra om att ta hand om disken, för om det inte finns någon annan tänker jag, så kanske jag blir vuxen till slut och börjar ta hand om min egen skit.

Shit vilket deprimerande inlägg detta blev.. jag var ändå helt glad när jag satt ute i solen innan, även om det liksom är liiite för varmt och jag hellre hade jobbat i shorts så tror jag att det löser sig. För det mesta gör det till slut. Och det vet ni, så säg inte emot.