.

Ni vet när man går ut. Sånt gör man ju kanske nu.. Eller ja jag vet inte.

Jag var aldrig så mycket gå ut människa tidigare. Jag var knappt ute alls någonstans under hela gymnasiet. Det var mest hemma-fester som gällde. Och det är visserligen rätt mysigt, men det är helt annan stämning på uteställen. To the point, vilket verkar vara mitt problem för kvällen är, när man går ut några stycken så har man ju liksom lite koll på varann eller hur? Man håller lite reda på dom andra även om man kanske inte hela tiden är på samma ställe. Och man har liksom alltid någon att vända tillbaka till när det går fel eller man tröttnar.

Men om man nu inte har det då? Kan man gå ut och ha lika roligt tillsammans med totala främlingar? Jag är lite skeptisk. Det gick superbra när jag var utomlands, för då sitter alla i samma båt och man är bästa vänner efter 30 sek på samma ställe tillsammans. Då är det lätt att bara gå ut och släppa loss och sen spelar det ingen större roll vem man går tillbaka med eller om man går själv. Det blir liksom en del av livet. Här hemma kändes det plötsligt inte lika självklart. Det var lite skrämmande hur fort man återgår till gamla vanor som att undvika att prata med folk och liksom inte bry sig. Kanske är lite mer öppen nu för tiden, men jag vet inte riktigt. Jag kan ju inte säga hur det var innan jag åkte. För jag minns inte. Men jag känner ändå att det hade varit skönt att kunna gå ut alldeles själv, utan att känna att man behöver ha någon annan med sig för att det ska gå bra. Går det? Jag vill att det ska kunna vara så självständigt, för det är lättast. Det är bra. Och då kanske jag blir lite lycklig i själen. Kanske.

Har aldrig varit ute så mycket i hela mitt liv som jag har de senaste halvåret och jag älskar det! Vill bara kunna älska det ensam också, eller är det så att man är social av en anledning så att man faktiskt inte klarar sig utan andra?