.

Ja, det åskar. Och jag känner att det passar alldeles perfekt in i hur jag känner mig just nu.
Haft en dundrande huvudvärk sen imorse och dessutom vidrigt ont i halsen. Vill inte äta eller dricka men mår bara sämre av det. Orkar inte ringa någon för en cheering up och vet inte om det ärligt hade hjälpt sådär som jag egentligen hade velat att det gjorde.

Igår funderade jag på om det är såhär det ska vara. Om man bara söker folkmängder för att känna att deras lycka smittar av sig en stund. Om man inte kan sitta hemma själv (när man själv valt det) utan att fundera på varför mobilen inte har ringt. Om man hela tiden måste tjata och bråka och köra hit eller dit för att folk ska vilja umgås med en.

Och samtidigt tänker jag att det är väldigt själviskt att tänka så. Det är det väl? För andra har också massor att göra och folk att träffa och obligations som det kallas. Det är ju inte så konstigt att alla inte kan tänka på mig varenda dag. Men visst hade det varit kul om någon gjorde det... Bara lite? Bara en person. Det hade räckt för mig. Mest för att jag hade fått någon att tänka på varje dag också. Mest för att det hade känts som om livet fick en mening igen..

Men det låter ju också helt förvrängt och sjukt. Varför ska livet inte kunna ha en mening ändå? Varför har det inte det? Fan.

Det är såna där fina raka blixtar utanför fönstret. Jag ska stänga ner allt ljus och sätta mig och titta ut en stund. Kanske hjälper det mig att hitta meningen. Den där som jag egentligen inte ska behöva leta efter.