.

Idag på lunchen när jag gick ner mot Triangeln för att handla mat mötte jag en gubbe. En gubbe i skitiga kläder, med kepsen på sne och ett sånt där leende som inte får en att må bra i magen...

Han hade en system-kasse i ena handen och ett slitet gammalt paraply i andra. På väg mot parken stolpade han på med rätt bra fart. Men så kom han innanför gränsen, där asfalten går över till gräs, det gråa byts mot grönt och det hårda mot mjukt. Och då helt plötsligt stannade han, tittade upp mot himlen, och bugade sig. Bara en liten liten bugning, väldigt lätt, men det betydde så mycket för honom, det syntes på hela hans kroppshållning. Det fick mig att tänka på bugningar vi gör innan och efter träningen. Det är en liten ritual och utan den känns det aldrig riktigt rätt att träna.

Visserligen betydde hans bugning att han nu fick tillstånd att supa sig redlös i parken, men det var kanske den enda solglimten han hade i vardagen. Precis som träningen med vännerna är en utav mina. Liten stilla tanke som bara flög genom huvet medan jag gick förbi med mitt stora paraply och tyckte att det var lagom drygt att det regnade, eftersom jag bara hade en skjorta på mig idag.. Tänk vad annorlunda liv kan te sig.